Stockholm

Shit det kommer nån

Jag tror att livet är som en bok. Alla har sin egen heliga skrift. Tänk er, alla dessa kapitel, alla dessa blad som vänds. Och oavsett ifall man vill glömma eller stanna i det föregående kapitlet, så har man redan läst det. Skulle man glömma det skulle man sluta förstå vad boken, vad man själv, handlar om. Hur det hela hänger ihop. Det hör till historien, kommer alltid vara en del av boken, men bladen fortsätter att bläddras. Människor kommer, människor försvinner igen. En del av dem kommer tillbaka trots att man inte tycker de passar in, en del av dem försvinner för att aldrig nämnas på en enda rad igen. Men bokstäverna i deras namn kommer alltid finnas kvar på sidorna lite längre bak. Och en del människor står alltid där lojalt rygg i rygg med bokens hjälte.

Och jag tror att i denna bok skrivs nya rader varje dag. Orden knappas ner på papper för varje sekund som passerar. Ingenting är redan skrivet, bara det som hände igår. Imorgon är ett blankt papper. Och visst är det ganska härligt, att inte veta vilka namn eller platser som kommer nämnas i mitt nästa kapitel. Kanske gör någon ny entré, kanske kommer någon jag saknat utav bara helvette tillbaka igen. Kanske utspelar sig allt mitt i natten på kullerstenar i Paris. Jag älskar att hålla i pennan.

Hajar måste simma framåt hela tiden för att inte dö.

Och jag har glömt hans efternamn

I England finns en man som heter Lindsey. Idag måste han vara ungefär tjugoåtta år tror jag. Trots att det var länge sedan jag träffade honom nu så tror jag mig minnas att Lindsey har riktigt blå ögon, sådär blåblå ögon. Han har kort blont hår, glasögon högt upp på näsan och en liten rund mun. Jag tror mig också minnas att han varje dag hade en ny skjorta, och ett svart läderskärp i sina byxor. Varje gång hans telefon ringde svarade han "hello, this is Lindsey at the Purchase Ledger".

Egentligen kan jag inte säga varför, men jag tänker så ofta på Lindsey, och jag saknar honom på detta underliga sätt. Kanske är det för att han kunde sitta där mittemot mig och stirra ut genom fönstret i flera minuter innan han plötsligt sa "it's raining, Lisa. It's raining again".

Eller så saknar jag honom för att han alltid höll upp dörren för mig när jag följde efter honom då han skulle visa mig något. Eller för att han skrattade åt mig när jag försökte blanda vidrigt engelskt pulverkaffe. Eller för att han sa "wow" så hjärtligt när jag sa att jag gillade JJ Cale. Eller för att han sa "lovely" hela tiden utan att veta att "lovely" är mitt favoritord på engelska.

Och när jag kom hem fick jag veta att han sagt att han skulle sakna mig, att han tyckte jag var en lovely girl. Och det får mig att le just i detta ögonblick.

Hoppas du mår bra Lindsey, det gör jag.

Nu börjas det om igen. Nu blir det ännu bättre, nyinspirerat, alldeles nybakat. Det var dags att lämna den gamla trygga bloggen och börja om, den gamla kändes varken bra eller min längre.Nu kör vi igen, detta kommer bli grymt. You all look smashing.