På sista tiden har jag haft svårt att sova.
Jag ligger vaken till småtimmarna och räknar får tills fåren blir små vita moln. De små vita molnen seglar upp i mitt huvud och gör det alldeles tungt och segt. Men somnar gör jag inte och jag vet inte ens riktigt varför.

Nu när jag har möjligheten att vara varsomhelst kan jag inte komma på ett enda ställe jag vill till, förutom ett.
Men det är inte dags att åka dit än. Det är inte dags på många dagar än.

Det kommer inte orsaka dig problem, det kommer inte såra dig. Så låt oss göra det för gamla tiders skull.

Människor säger att jag borde skriva en bok om det.
Och tänka sig, jag har redan börjat.

Jag har tänkt på en sak. Hur kommer det sig att vissa saker tar det flera år att lära sig, och sedan bara ett enda ögonblick att glömma bort?

Och om man är nykter och saknar någon, för att sedan vara full som en kastrull och längta efter någon annan - vem är det då man egentligen, på riktigt, faktiskt, saknar?

Drömfragment

Jag känner inte den där människan. Jag vet vad han heter. Både i för- och i efternamn. Jag vet hur många år han har levt. Jag tror jag vet var han bor. Och jag tror jag minns rösten, jag tror jag minns den också ja. Men jag känner inte den där människan, han är en främling på gatan för mig. Som när man vaknar av en dröm vilken långsamt försvinner ut i ingenstans. Hur många gånger har inte jag trevat tillbaka i sömnen och tappat greppet om min dröm likt två fingertoppar som snuddar varandra för sista gången?

I mitt huvud är ansiktet suddigt, som att se det genom tårar. Jag undrar om jag skulle känna igen den där människan ifall vi faktiskt passerade varandra där ute på asfalten bland myllret av människor.

Ja för i helvette, det skulle jag garanterat. Alla gånger.

Sand i vattnet

I Bovallstrand luktar luften av rosor och jasmine, tång och saltvatten. På torget säljs färsk fisk och krabbor som fångats av fiskebåtarna som guppar vid kajen. Högst uppe på ett berg har min mormor sin mörkblå stuga, med en utsikt som jag inte ens tänker försöka beskriva. Där går horisonten ihop med himlen. Vissa nätter när jag druckit te med min mormor har en sådana åskstormar med spöregn brutit ut att jag fått låna ett nattlinne av min mormor och sovit i hennes gästsäng. Om man går över det stora berget så kommer man till Badholmarna, där liggar alla sommarturister i sina badkläder på de kala klipporna och lapar sol. Där fiskar barnen krabbor med klädnypor och krossade musslor, och kiosken säljer glass och fiskhåvar. På kvällarna hörs musik från bryggcaféet, och i utomhusbaren står människor och dricker öl. Någon spelar gitarr och sjunger, innan en gammal klassisk goding sätts på i högtalarna. Och klättrar man upp på Korpusberget och blickar ut över rosa klippöar som försvinner bort  i det oändliga havet känns det som om man skulle kunna klara vad som helst, eller åtminstone kunna flyga.

Och dit åker jag imorgon! Hejdå!