I England finns en man som heter Lindsey. Idag måste han vara ungefär tjugoåtta år tror jag. Trots att det var länge sedan jag träffade honom nu så tror jag mig minnas att Lindsey har riktigt blå ögon, sådär blåblå ögon. Han har kort blont hår, glasögon högt upp på näsan och en liten rund mun. Jag tror mig också minnas att han varje dag hade en ny skjorta, och ett svart läderskärp i sina byxor. Varje gång hans telefon ringde svarade han "hello, this is Lindsey at the Purchase Ledger".
Egentligen kan jag inte säga varför, men jag tänker så ofta på Lindsey, och jag saknar honom på detta underliga sätt. Kanske är det för att han kunde sitta där mittemot mig och stirra ut genom fönstret i flera minuter innan han plötsligt sa "it's raining, Lisa. It's raining again".
Eller så saknar jag honom för att han alltid höll upp dörren för mig när jag följde efter honom då han skulle visa mig något. Eller för att han skrattade åt mig när jag försökte blanda vidrigt engelskt pulverkaffe. Eller för att han sa "wow" så hjärtligt när jag sa att jag gillade JJ Cale. Eller för att han sa "lovely" hela tiden utan att veta att "lovely" är mitt favoritord på engelska.
Och när jag kom hem fick jag veta att han sagt att han skulle sakna mig, att han tyckte jag var en lovely girl. Och det får mig att le just i detta ögonblick.
Hoppas du mår bra Lindsey, det gör jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar