From now on:

http://youlooksmashing.blogg.se/

Eftersom det suger att jag inte kan få några kommentarer så byter jag nog snart blogg igen...

Där det finns makt kan det inte finnas kärlek.

"The reasons why I still don't know you at all", 2009

I know where you grew up. I know where you went to school. I know your parents, I know what your room lookes like, I know what perfume you use. I know what you want to study in the future. I know where you work, I know where you have worked. I know who are your friends. Some of them are even my friends. I know who was the first one you fell in love with. I know, since you have told me a million billion times, why you wont ever get a tatoo. I know what you do when you get a day off. I know what party you vote for, I know when your birthday is, I know your second names. I know you don't believe in God. I even know what you look like without clothes on.

I morse klockan halv sex vaknade jag med galopperande hjärta. Min försvarsmekanism på att känna alldeles för mycket är att sluta känna över huvud taget. Men inte ens jag kan hålla mig känlsokall klockan halv sex på morgonen och plötsligt sköljde den där impulsen av att behöva fly över mig sådär som den har en tendens att göra. Det är bara det att jag för länge sen gjorde den jobbiga insikten att jag kommer få problem med att fly från moi-même. 

I den där drömmen som väckte mig stod jag där som den förbrukade, hon stod där som den med alla pirriga känslor och den förväntansfulla blicken. Hon mötte mig på perrongen tillsammans med sin vän, tyst leendes, lika medveten som jag. Hon frågade mig saker som hon kunde ha användning för. Sånt där som jag visste, som jag fått veta en gång i tiden. Sånt som jag visste, men som jag själv aldrig skulle ha användning för någonsin igen. Och vi klättrade över berg, svåra och hala klippor. Som om den som lyckades att inte snubbla var den som skulle vinna i slutet.

Jag vaknade med känslan att jag inte kan åka dit. Jag får inte åka dit. Jag borde inte åka dit. Att åka dit skulle förstöra mig och kasta mig tillbaka. Det skulle aldrig sluta bra. Och ändå kommer jag ju åka. Tänk vad tröglärd jag är. Helt otroligt faktiskt. Trög som evolutionen.

Jag ställer mig mitt i myllret och ser upp på en kubformad himmel. Axlar tyngre än på mycket, mycket länge. Så blundar jag och känner efter. Som den slav för mina känlsor som jag blivit. Jag står där och känner efter vad det är som jag egentligen känner. Ser ner på mina fötter och drar en suck över tryggheten att jag satt på mig mina gympaskor, ifall jag skulle behöva springa. Jag är ju den typen som alltid vill springa någon annanstans, på gott och ont.

Så jag känner efter, och jag känner ingenting.