From now on:

http://youlooksmashing.blogg.se/

Eftersom det suger att jag inte kan få några kommentarer så byter jag nog snart blogg igen...

Där det finns makt kan det inte finnas kärlek.

"The reasons why I still don't know you at all", 2009

I know where you grew up. I know where you went to school. I know your parents, I know what your room lookes like, I know what perfume you use. I know what you want to study in the future. I know where you work, I know where you have worked. I know who are your friends. Some of them are even my friends. I know who was the first one you fell in love with. I know, since you have told me a million billion times, why you wont ever get a tatoo. I know what you do when you get a day off. I know what party you vote for, I know when your birthday is, I know your second names. I know you don't believe in God. I even know what you look like without clothes on.

I morse klockan halv sex vaknade jag med galopperande hjärta. Min försvarsmekanism på att känna alldeles för mycket är att sluta känna över huvud taget. Men inte ens jag kan hålla mig känlsokall klockan halv sex på morgonen och plötsligt sköljde den där impulsen av att behöva fly över mig sådär som den har en tendens att göra. Det är bara det att jag för länge sen gjorde den jobbiga insikten att jag kommer få problem med att fly från moi-même. 

I den där drömmen som väckte mig stod jag där som den förbrukade, hon stod där som den med alla pirriga känslor och den förväntansfulla blicken. Hon mötte mig på perrongen tillsammans med sin vän, tyst leendes, lika medveten som jag. Hon frågade mig saker som hon kunde ha användning för. Sånt där som jag visste, som jag fått veta en gång i tiden. Sånt som jag visste, men som jag själv aldrig skulle ha användning för någonsin igen. Och vi klättrade över berg, svåra och hala klippor. Som om den som lyckades att inte snubbla var den som skulle vinna i slutet.

Jag vaknade med känslan att jag inte kan åka dit. Jag får inte åka dit. Jag borde inte åka dit. Att åka dit skulle förstöra mig och kasta mig tillbaka. Det skulle aldrig sluta bra. Och ändå kommer jag ju åka. Tänk vad tröglärd jag är. Helt otroligt faktiskt. Trög som evolutionen.

Jag ställer mig mitt i myllret och ser upp på en kubformad himmel. Axlar tyngre än på mycket, mycket länge. Så blundar jag och känner efter. Som den slav för mina känlsor som jag blivit. Jag står där och känner efter vad det är som jag egentligen känner. Ser ner på mina fötter och drar en suck över tryggheten att jag satt på mig mina gympaskor, ifall jag skulle behöva springa. Jag är ju den typen som alltid vill springa någon annanstans, på gott och ont.

Så jag känner efter, och jag känner ingenting.

Jag har en ny kamera och jag älskar den så det nästan gör ont

Jag tycker väldigt mycket om min mormor. Hon är den enda av mina far-och morföräldrar som ännu är i livet. Jag tycker hon är så bra, hon tycker att jag är så bra. Men sen är det ju också så. Jag minns en gång i somras då hon envisades med att jag skulle läsa någon artikel om någon ljusår avlägsen släkting någonstans i Karlstad eller vafan, och jag muttrade någonting om att se framåt. Och då sa hon, sådär som från ingenstans, att det är när saker är påväg att ta slut som man börjar fundera på hur allting en gång började.

To call for help from above

Passion is just physical,
love is just chemical.

Hooooly fuck. Jag är så trött. Har jobbat konstant i 3 dagar, och nu tänkte jag bara sitta här och trycka på "Home"-knappen på Facebook tills jag återfått lite ork. Kanske bara en halvtimme, kanske sitter jag här även imorgon. Och på onsdag - då åker jag till New York. Puss

It would hurt my pride too much to tell you

Det börjar kännas riktigt osunt det här.

Det är såklart att alla människor vill ha kakan och äta upp den. Det är ju supernajs och stört sweet ifall man både kan få ha kvar den där sötsaken, och stoppa den i munnen. Jag vet inte hur många gånger jag har nickat, lyssnat, nickat lite till och sedan sagt "jamen, det är ju helt uppenbart. Han vill ha kakan och äta upp den." Och det är väl klart som faan att han vill ha kakan och äta upp den. Helt plötsligt inser jag att det vill ju jag också. Det vill vi ju alla. Enligt nya forskningsrön blir människor olyckliga av att ha för många valmöjligheter. Vill ni ha källa på det så säg till, men bara så ni vet är det jättejobbigt att kommentera.

Och det får mig att undra om det faktiskt finns någon som vid något tillfälle har suttit med en kaka i sin hand, och bokstavligen inte kunnat välja ifall denne skulle äta kakan eller ha kvar den. Nu är klockan mycket känner jag. Godnatt!

När var det sist du gjorde någonting-
för första gången?

Alla mina texter handlar om oss 3.

19:e januari 2007, fredag. Dagboksinlägg från min och Camillas gemensamma dagbok.

Godkväll!
Klockan är mycket. Jag är trött. Jag har även tröttnat på "Solens dotter", efter att ha läst sisdådär 90 sidor. Bara en massa jobbig maktkamp och konstiga namn. Dom dricker vin minst tre gånger på varje blad. Kallt vin, varmt vin, kvällsvin... Tänk va mycket pengar de skulle kunna lägga på annat, t.ex. Egypten, ifall de inte drack så nedrans mycket vin. Och det finns fler konstiga grejer med denna bok. Hatshepsut, (som jag övat på att uttala) [Hattshäppsutt] gifter sig med sin bror och får 2 friska barn med honom... Men nu är hon äntligen ihop med Senmut eftersom Totmes är död, men Totmes son Totmes vill bli farao, och därför fruktar Hattshäppsutt att Totmes ska slå ner henne nu när hon skickat sina närmsta snubbar till Punt, ett land som kanske inte finns och de ska vara borta ett år för att hämta parfym. Och Hattshäppsutts dotter Neferure vill gifta sig med Totmes, men enligt mina teorier blir Hattshäpputts andra dotter som börjar på M ihop med Totmes eftersom jag råkade läsa i förväg. Totmes är väldigt lik sin farfar Totmes. Hattshäppsutt vill att Totmes ska vara hennes son...

Ja... det jag skulle komma till var att jag är väldigt trött och orkar inte skriva så mycket idag. Nu ska jag sova. MVH, Lisa

(P.S. Det är jobbigt när dom inte fattar att Hat och Senmut måste skaffa en son som kan ta tronen. Jäkla ärthjärnor. D.S.)

Tredje natten i jävla rad

Idag kom fransmannen in och köpte kaffe, sa att han hade vunnit 50 000 kronor på tio rätt och att han skulle ta med mig till Barcelona. Så bytte vi lite meningar med min knackliga franska, och sedan sprang han efter bussen. I hans bok som han gav mig står att han var advokat i 13 år, och där står att han är politisk flykting från Turkiet. I hans bok står att han frisläpptes från ett turkiskt fängelse efter påtryckningar från Amnesty International.

Jag menar... den här mannen sitter där på mitt jobb och äter, ibland sent om kvällarna. Han sitter alltid ensam. Jag tycker det är så svårt att se människor som äter ensamma. Det gör lite ont i hjärtat på mig av någon anledning. Att min fransman som är så konstig men så snäll inte har någon att prata med, att inte har någon att bara sitta tyst med. Och jag vill fråga honom så mycket, men min franska suger.

Lifestyle of the rich and famous

Det här med att sluta knarka. Jag har ju nämnt det förut, i en annan blogg. Man ska verkligen inte knarka. Man ska stå där, stark och självständig. Kunna le åt saken och faktiskt mena det. Faktiskt le åt saken, vända sig om och festa på. Gärna ta ett bloss. Ta ett bloss hur svarta dina lugnor än blir. Krama den där människan du inte känner, bli för full, kladda ut ditt röda läppstift, köp en cheeseburgare. Men knarka inte.

Jag knarkar mer än nånsin nu. Jag vet inte varför, och jag kan inte sluta. Jag vill prata om knarket, jag vill minnas hur det känns att knarka, jag vill drömma om knark. Jag önskar att jag hade knark i mitt rum. Bredvid mig. Bara nära mig. Jag önskar att knark hade egenskapen att kunna krama mig om jag skulle svälja allt vad stolthet heter och berätta hur jobbigt det är att sluta knarka.

Jag saknar dig helt enkelt

A.V.S.L.Ö.J.A  E.R.

Hörrni. Vilka läser den här bloggen egentligen? Avslöja er.

Imorgon är jag ledig för första gången på vad som känns som en evighet. Jag ska sova länge på morgonen, och sedan ska jag ta en promenad och äta sushi. Äta sushi bara med mig själv. Därefter ska jag åka in till stan och köpa en alldeles ny systemkamera som jag ska le åt hela vägen hem.

Stilla medelhavsvatten, en tyst solnedgång.
Två glas champange med en jordgubbe i varje. Sängkammarrösten hos er båda.
Vågor som kluckar mot båtens skrov.

Jag vill verkligen spy. Fy fan.

På mitt jobb kommer det ibland in en gammal grå man med en brun träkäpp och sönderrökta tänder. Han pratar franska och vill oftast bara ha en kopp kaffe så att han kan sätta sig ute i solen och tända en cigarett. Jag har alltid varit barnsligt rädd för denne man. Där har liksom funnits en känslaav att han inte alls gillat mig, och jag vet inte hur många gånger han försökt lägga krokben för mig med den där jävla käppen.

Här om dagen försökte jag med små franska ord jag lärde mig någon gång i skolan, ni vet, bara "bonjour" och "ca va?" och sådär. Jag vet inte alls hur det kom sig, men plötsligt bestämde han att han nästkommande dag skulle ta med sig sin bok till mig. Sin bok, som han skrivit alldeles själv.

Och han höll precis vad han lovade - nästa dag spärrade han upp ögonen när han såg mig bakom disken, fumlade upp en bok och en chokladkaka ur sin väska, tog min hand och kysste den. "Tu es trés trés jolie", sa han och sedan betalade han för en kopp kaffe.

Det gjorde faktiskt min dag.

Förresten har jag bara fått en endaste kommentar nånsin på den här bloggen,

och den var liksom från Faaabian.

Tills vi möts igen

Min mamma frågar mig ifall jag verkligen bryr mig. Och ja, på ytan gör jag det. På ytan spelar det roll. Det är kanske därför jag tänker på det, observerar henne, skriver om det just i detta ögonblick. Hon är äldre än mig, mycket äldre än mig. Och då fladdrar den där natten på klippan förbi. Minnet om natten på klippan ruskar liv i minnena om hela den där sommaren. Sommaren som blev höst, precis som jag kanske borde ha fattat att den skulle bli.

En mörk skönhet, ett leende bredare än mitt. Talar ett helt annat språk. Och alltid nära. Jag får en känsla av att hon alltid är nära, och gullig, och vacker, och trevlig, och söt, och gullig, och fin och alltid skrattar hjärtligt åt dina fruktansvärt jävla svintråkiga skämt.

Och när min mamma frågar ifall jag verkligen bryr mig så hör jag mig själv viska "i helvettet heller". Och när jag tänker lite närmare på det, så förstår jag, att jag bryr mig faktiskt inte. Det spelar faktiskt ingen roll. Och kanske är det just därför jag bryr mig - eftersom det blir så tomt och tråkigt att inte göra det. Puss och adjö.

Jag tänker skriva det igen, för det är det enda som egentligen pågår. Jag måste verkligen göra någonting. Jag måste känna någonting, få planera någonting, inspireras av någonting, motiveras till någonting, vilja någonstans. I taket ovanför min säng satte jag för länge sedan upp en lapp som uppmanar mig att följa mina drömmar, eftersom att följa mina drömmar ska leda in mig på rätt väg. På sista tiden har jag legat där och undrat vad jag drömmer om numera. Förr var det så självklart. Nu vet jag inte längre. Ja. Alltså: jag vet helt enkelt inte längre.

Det handlar ju att om man faller tre gånger, så måste man ställa sig upp fyra. Faller man sju gånger ställer man sig upp åtta. Livet handlar om att falla och studsa och falla igen, resa sig med blödande knän och krossat näsben om det nu än ska vara så. Jag tycker faktiskt nästan synd om de människor som aldrig får se världen med den utsikt som studsen efter ett hårt fall ger.

Summa summarum: jag har pengar. Jag har tid. Jag har verkligen all tid. Jag är ung. Jag är helt borta. Var fan är jag? Var fan ska jag?

Ni fattar grejen.

Ram pa pa pam

Det du skrev var att du just gråtit för första gången på över tio år. P.S, skrev du. Det måste betyda att sist du grät var när du var ungefär tolv små år. Jag önskar jag kunde få ett diplom. Ja, jag önskar jag kunde få skriva upp det i mitt jävla CV, fattar du? Det är någonting med män som gråter. Det är någonting som får mig att tappa andan ner i knäna, som får mig att vilja så tyst jag kan backa långsamt utom synhåll.

Och ändå är ju gråt inget tecken på svaghet,
 utan från att vi föds är det ett tecken på att vi är vid liv.

Det här var låten du tyckte jag skulle lyssna på först av dem alla

Den är verkligen jättebra.

Jaså, mina vänner. Jag bokade alltså just en bartenderkurs vid Miami Beach.
Den börjar den åttonde januari.
Om jag är skraj?
Som ballen alltså.
Och jesus vad roligt det ska bli.

ALDRIG I LIVET

Today everything is dancing.

Walking down the street is dancing,

eating is dancing, smiling is dancing.

Paying for a cup of coffee is

DANCING.

Youth was worth wasting

Jag undrar ifall det finns ögonblick i livet man aldrig skulle kunna tröttna på. Där man skulle kunna tänka sig att stanna i en livstid. Med just den känslan i just den sekunden. Vilket ögonblick skulle man välja att frysa i? I vattnet på årets första dopp? På en solvarm klippa? I en kyss? Högst upp i ett läskigt högt träd? Framför spegeln alldeles nyfixad och absurt snygg?

Jag venne.

Tisdag kväll

I ärlighetens namn nu. Idag har jag haft ont i magen. Vid alla möjliga tillfällen utan egentlig anledning har det sugit till sådär som det gör när någon man inte vill träffa dyker upp mitt framför en. Jag går fram, jag går tillbaka. Jag ställer mig och funderar på vad det var jag tänkte göra. Jag får en impuls att lägga mig ner på golvet. Så frågar jag mig vad är det som händer egentligen och får inga bra svar alls.

Allt det här med att människor inte tycker om förändringar. Jo. Vad ska jag göra nu när jag är stor? Vad ska jag bli? Var ska jag åka? Vilka människor vill jag omge mig med? Finns det någonting som heter "rätt ordning" på saker och ting? Mitt huvud snurrar runt som kläderna i en tvättmaskin. Det är nästan så att jag vill kräkas, men kanske är jag bara bakis idag.

Och människor som får mig att inte fatta vem jag är, är inte sånt ångestframkallande om något? Hur fina de än är. Hur lätt det än är att förstå varför människor blir kära i dem.

Alla dessa människor

Saknar dig ikväll igen.

Full är man om man brer tre smörgåsar med marmelad, vänder sig om och häller upp ett glas mjölk, för att sedan åter upptäcka smörgåsarna och bli utom sig av glädje av att där råkar ligga tre smörgåsar på diskbänken.
Full är man om man tar sin tallrik med tre smörgåsar med marmelad, går ut i hallen och upptäcker sin katt jama vid dörren, varpå man sätter sig på golvet och funderar över "vad är egentligen en katt?".
Full är man om detta är det mest svårskrivna inlägget hittills i denna blogg.

Du kommer och går. Slår mig bakifrån likt en kniv i ryggen, alltid när jag minst anar det. Jag står vid spegeln och plötsligt minns jag någonting du viskade, någonting om hur många färger jag har i håret. Jag sätter upp håret i en knut, och du säger att du tycker om när jag har håret sådär. Inte för att du inte gillar det utsläppt. Vilket som går egentligen bra. Så följer du mig hela vägen till tunnelbanan och jag önskar att du såg hur jag ser ut ikväll. Tänk hur det måste kännas att slå världsrekord mitt ute i skogen bland bara träd.

På sista tiden har jag haft svårt att sova.
Jag ligger vaken till småtimmarna och räknar får tills fåren blir små vita moln. De små vita molnen seglar upp i mitt huvud och gör det alldeles tungt och segt. Men somnar gör jag inte och jag vet inte ens riktigt varför.

Nu när jag har möjligheten att vara varsomhelst kan jag inte komma på ett enda ställe jag vill till, förutom ett.
Men det är inte dags att åka dit än. Det är inte dags på många dagar än.

Det kommer inte orsaka dig problem, det kommer inte såra dig. Så låt oss göra det för gamla tiders skull.

Människor säger att jag borde skriva en bok om det.
Och tänka sig, jag har redan börjat.

Jag har tänkt på en sak. Hur kommer det sig att vissa saker tar det flera år att lära sig, och sedan bara ett enda ögonblick att glömma bort?

Och om man är nykter och saknar någon, för att sedan vara full som en kastrull och längta efter någon annan - vem är det då man egentligen, på riktigt, faktiskt, saknar?