Jag ställer mig mitt i myllret och ser upp på en kubformad himmel. Axlar tyngre än på mycket, mycket länge. Så blundar jag och känner efter. Som den slav för mina känlsor som jag blivit. Jag står där och känner efter vad det är som jag egentligen känner. Ser ner på mina fötter och drar en suck över tryggheten att jag satt på mig mina gympaskor, ifall jag skulle behöva springa. Jag är ju den typen som alltid vill springa någon annanstans, på gott och ont.

Så jag känner efter, och jag känner ingenting.