I morse klockan halv sex vaknade jag med galopperande hjärta. Min försvarsmekanism på att känna alldeles för mycket är att sluta känna över huvud taget. Men inte ens jag kan hålla mig känlsokall klockan halv sex på morgonen och plötsligt sköljde den där impulsen av att behöva fly över mig sådär som den har en tendens att göra. Det är bara det att jag för länge sen gjorde den jobbiga insikten att jag kommer få problem med att fly från moi-même. 

I den där drömmen som väckte mig stod jag där som den förbrukade, hon stod där som den med alla pirriga känslor och den förväntansfulla blicken. Hon mötte mig på perrongen tillsammans med sin vän, tyst leendes, lika medveten som jag. Hon frågade mig saker som hon kunde ha användning för. Sånt där som jag visste, som jag fått veta en gång i tiden. Sånt som jag visste, men som jag själv aldrig skulle ha användning för någonsin igen. Och vi klättrade över berg, svåra och hala klippor. Som om den som lyckades att inte snubbla var den som skulle vinna i slutet.

Jag vaknade med känslan att jag inte kan åka dit. Jag får inte åka dit. Jag borde inte åka dit. Att åka dit skulle förstöra mig och kasta mig tillbaka. Det skulle aldrig sluta bra. Och ändå kommer jag ju åka. Tänk vad tröglärd jag är. Helt otroligt faktiskt. Trög som evolutionen.