Jag känner inte den där människan. Jag vet vad han heter. Både i för- och i efternamn. Jag vet hur många år han har levt. Jag tror jag vet var han bor. Och jag tror jag minns rösten, jag tror jag minns den också ja. Men jag känner inte den där människan, han är en främling på gatan för mig. Som när man vaknar av en dröm vilken långsamt försvinner ut i ingenstans. Hur många gånger har inte jag trevat tillbaka i sömnen och tappat greppet om min dröm likt två fingertoppar som snuddar varandra för sista gången?
I mitt huvud är ansiktet suddigt, som att se det genom tårar. Jag undrar om jag skulle känna igen den där människan ifall vi faktiskt passerade varandra där ute på asfalten bland myllret av människor.
Ja för i helvette, det skulle jag garanterat. Alla gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar