Du kommer och går. Slår mig bakifrån likt en kniv i ryggen, alltid när jag minst anar det. Jag står vid spegeln och plötsligt minns jag någonting du viskade, någonting om hur många färger jag har i håret. Jag sätter upp håret i en knut, och du säger att du tycker om när jag har håret sådär. Inte för att du inte gillar det utsläppt. Vilket som går egentligen bra. Så följer du mig hela vägen till tunnelbanan och jag önskar att du såg hur jag ser ut ikväll. Tänk hur det måste kännas att slå världsrekord mitt ute i skogen bland bara träd.