Jag tycker väldigt mycket om min mormor. Hon är den enda av mina far-och morföräldrar som ännu är i livet. Jag tycker hon är så bra, hon tycker att jag är så bra. Men sen är det ju också så. Jag minns en gång i somras då hon envisades med att jag skulle läsa någon artikel om någon ljusår avlägsen släkting någonstans i Karlstad eller vafan, och jag muttrade någonting om att se framåt. Och då sa hon, sådär som från ingenstans, att det är när saker är påväg att ta slut som man börjar fundera på hur allting en gång började.