Det här med att sluta knarka. Jag har ju nämnt det förut, i en annan blogg. Man ska verkligen inte knarka. Man ska stå där, stark och självständig. Kunna le åt saken och faktiskt mena det. Faktiskt le åt saken, vända sig om och festa på. Gärna ta ett bloss. Ta ett bloss hur svarta dina lugnor än blir. Krama den där människan du inte känner, bli för full, kladda ut ditt röda läppstift, köp en cheeseburgare. Men knarka inte.
Jag knarkar mer än nånsin nu. Jag vet inte varför, och jag kan inte sluta. Jag vill prata om knarket, jag vill minnas hur det känns att knarka, jag vill drömma om knark. Jag önskar att jag hade knark i mitt rum. Bredvid mig. Bara nära mig. Jag önskar att knark hade egenskapen att kunna krama mig om jag skulle svälja allt vad stolthet heter och berätta hur jobbigt det är att sluta knarka.
Jag saknar dig helt enkelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar