På mitt jobb kommer det ibland in en gammal grå man med en brun träkäpp och sönderrökta tänder. Han pratar franska och vill oftast bara ha en kopp kaffe så att han kan sätta sig ute i solen och tända en cigarett. Jag har alltid varit barnsligt rädd för denne man. Där har liksom funnits en känslaav att han inte alls gillat mig, och jag vet inte hur många gånger han försökt lägga krokben för mig med den där jävla käppen.

Här om dagen försökte jag med små franska ord jag lärde mig någon gång i skolan, ni vet, bara "bonjour" och "ca va?" och sådär. Jag vet inte alls hur det kom sig, men plötsligt bestämde han att han nästkommande dag skulle ta med sig sin bok till mig. Sin bok, som han skrivit alldeles själv.

Och han höll precis vad han lovade - nästa dag spärrade han upp ögonen när han såg mig bakom disken, fumlade upp en bok och en chokladkaka ur sin väska, tog min hand och kysste den. "Tu es trés trés jolie", sa han och sedan betalade han för en kopp kaffe.

Det gjorde faktiskt min dag.