Tills vi möts igen

Min mamma frågar mig ifall jag verkligen bryr mig. Och ja, på ytan gör jag det. På ytan spelar det roll. Det är kanske därför jag tänker på det, observerar henne, skriver om det just i detta ögonblick. Hon är äldre än mig, mycket äldre än mig. Och då fladdrar den där natten på klippan förbi. Minnet om natten på klippan ruskar liv i minnena om hela den där sommaren. Sommaren som blev höst, precis som jag kanske borde ha fattat att den skulle bli.

En mörk skönhet, ett leende bredare än mitt. Talar ett helt annat språk. Och alltid nära. Jag får en känsla av att hon alltid är nära, och gullig, och vacker, och trevlig, och söt, och gullig, och fin och alltid skrattar hjärtligt åt dina fruktansvärt jävla svintråkiga skämt.

Och när min mamma frågar ifall jag verkligen bryr mig så hör jag mig själv viska "i helvettet heller". Och när jag tänker lite närmare på det, så förstår jag, att jag bryr mig faktiskt inte. Det spelar faktiskt ingen roll. Och kanske är det just därför jag bryr mig - eftersom det blir så tomt och tråkigt att inte göra det. Puss och adjö.